En berättelse i två delar på temat oväntade möten.

I Vietnams största stad Ho Chi Minh, tidigare Saigon, bor över 8 miljoner människor. Oddsen att vi här ska finna ett möbelkoncept och skapa affärsrelationer som blir vägledande till väsentliga framtida livsval är i myllret av alla människor och otaliga försäljningskoncept osannolikt. Men det är faktiskt det som sker.

Mot semester i Vietnam

Ni vet den där väl förberedda resan. Där precis allt är check på före avfärd. Och så tvärtom på det.

Det är julafton 2012. Efter en intensiv och arbetsam höst lämnar vi Sverige till förmån för Asien och Vietnam för att vila. Målet är Con Dau som raskt googlats fram av oss i höstrusket utan några direkta efterforskningar. Några bilder på ön noteras i farten och så är bokningen mot varmare breddgrader klar.

Att sedan inte ön lever upp till de förtrollande bilderna kan vi skratta gott åt idag. Att boendet som bokats visade sig vara en koja vars ”dörr” var monterad direkt mot trafikerad väg, är en annan skrattattack.

Vi bokar om men måste spendera ett dygn innan vi ha möjlighet att returnera oss själva till fastlandet. För att inte helt tappa besinningen tar vi oss ann en springtur innan hemfärd.

Det är en folktom ö sånär som på några likt oss förvirrade turister. Luften är het och brisarna från kinesiska havet är lika med noll.  Efter några hundra meters löpning inträffar något märkligt. Jörgen, som är några löpsteg framför, avslutar sin löpning och viftar och fläktar febrilt med armar och ben för att göra sig förstådd.  ”Såg du vem det var Sara, sååååg du vem det var Sara”.  Jag är redan satt i koma av självaste löpningen och inte helt upplagd för att notera nått av värde. ”Det var John Cleese vi sprang förbi. Det var John Cleese”. Min vana trogen att foka på löppasset av den enkla skälet att vara kapabel att slutföra det, så slår jag bort det befängda i att just John Cleese kan befinna sig på denna hemska ö och viftar tillbaka med mestadels armar för att förstärka min övertygelse kring att maken min fått solsting.

Vi fortsätter vår plågsamma runda. Strax innan vårt slutmål, “koja vid väg”, passerar vi återigen huset där Fawlty Towers ”Basil” tidigare noterats av min hängivne make. Å där sitter han faktiskt. Redan på 100 meters håll så förstår jag att Jörgen har rätt. Där i profil med sin skrala hårkalufs och uppnästa syn sitter han på en upphöjd märkligt överdimensionerad stol och blickar ut över havet. Vi passerar förbi honom och jag lyfter min hand och ropar ”Hi John” och han vinkar glatt tillbaka.

När vi sedan fakta kollar oss själva för att utesluta solsting gånger 2 så läser vi på John Cleese twitter att han faktiskt befinner sig på Con Dau. Men han har inte twittrat något om de två nordiska galningarna som gav sig på en löptur i hettan dagen till ära.

Vi möter District Eight i Ho Chi Minh City

Vi återvänder till Ho Chi Minh City och har dryga dygnet att upptäcka staden innan avfärd mot en ny bokning och mer säkerställt resmål i form av ön Phu Quoc.

Gatorna sjuder av liv. Trottoarerna bågnar av diverse försäljare och dofterna från allahanda matstånd blandas med oundvikliga ångor av bensin. Spårvägar och tunnelbana finns inte i denna stora stad. Gatorna är därför fyllda av mopeder där antalet familjemedlemmar på fordon gör oss lika fascinerade som antalet elledningar som kan monteras kring stolpar med fäste i precis vad som helst.

Där i all härlig oreda faller hungern på oss och vi kliver in på första bästa ställe – franskinpirerade livstilscaféet L’Usine.  Det är här vi möter District Eight för första gången. Absolut kärlek vid första ögonkastet.

Vi beställer mat medans våra blickar slår loopar av den helt unika atmosfären som omringar vår beställning där vi skådar möbler vi aldrig sett maken till.

Nyfiket ställer vi frågor om interiören. Det visar sig vara en vän till D8’s grundare som driver L’Usine Café. Vi tar med oss konceptet i hjärtat och till det adderar Jörgen ett visitkort där ett mejl redan samma afton sänds till försäljningsansvarig på D8. Ett mejl som resulterar i ett möte när vi, efter två veckor på Phu Quoc, är åter i Ho Chi Minh.

Vårt möte med säljansvarig på D8 sker i det andra av två L’Usine caféer. Ingen skylt finns som vägleder oss från gatan utan det är först vid själva innegården som vi förstår att vi kan ha funnit rätt.

Caféet är beläget i en otroligt vacker gammal fransk kolonialbyggnad från sent 1800-tal som varsamt renoverats till ursprunglig glans. Vi sitter vid överdimensionerade välvda fönster, i ett rum med astronomisk takhöjd och får lyssna till berättelsen om District 8 över en kopp vietnamesiskt kaffe.

Så far vi hem med en ny förälskelse i bagaget. Två år senare, April 2015, tecknar vi vår första order. Ett år därpå är vi exklusiva distributörer för District Eight i Skandinavien.

 Meant to be

Jörgen har lämnat stålbranschen efter 16 år och jag, Sara har nu lämnat mediabranschen efter 20 år för att på fulltid arbeta med Dunke.

Gemensamt har vi det stora intresset för möbler och varor som produceras med noggrann hand och är unika i sin design. Möbler som är gjorda med passion och med ambition att vara för evigt, är vad vi tror på. Partnerskapet med District Eight- Crafted for life är ”meant to be”.

I dagarna har District Eight flyttat in i nya lokaler då företaget växer.  Här görs plats för både design och produktion under samma tak.

Vi är så glada för att vi funnit varandra. Bättre partner finns inte. Bortsett från Mr Dunke.

Vi berättar gärna mer när vi ses.